• Hem
  • Jesper Johansso...
sida

Jesper Johansson, 38, Göteborg

Hej! Vi börjar med det viktigaste. Vem är du?

Jag heter Jesper, är 38 år gammal, och bor i Björkekärr, Göteborg, med sambo och två barn: en son på 5 år och en dotter på 15. Vi drar ofta nytta av närliggande delsjöområdet, för utflykter och träning.

Jag är psykolog och hamnade efter ett år i mödrabarnhälsovården i skolans värld. Efter fem år i Alingsås elevhälsa bytte jag nyligen till Trollhättans centrala skolstödenhet PPR. Jag kommer ursprungligen från Tranås i Småland, men har bott i Göteborg sedan 2001.

Kan du berätta om vad som fick dig att själv gå med i Vänsterpartiet en gång i tiden?

Jag växte inte upp i ett ganska opolitiskt hem, men mina kommunalarbetande föräldrar sympatiserade med socialdemokraterna, så mycket förstod jag. Det var först i vuxen ålder, med nya bekantskaper och förmodligen tack vare stimulerande studiemiljöer, som jag blev mer av en politisk person. Det blev då tydligt att rättvisefrågor varit viktiga för mig. Utnyttjande av andra bör undvikas, menar jag, eftersom det i regel alltid följs åt av ett visst lidande. Jag vill främja hälsosamt samarbete mellan människor, och motverka orimliga maktstrukturer. Det finns nog få saker som gör mig så förbannad som människor som gör sig viktigare än vad de är, och utnyttjar andra, bara för att de kan. En flickvän uppmärksammade mig till exempel på mänsklighetens utnyttjande av de ickemänskliga djuren, något som ledde till att jag 2003 blev vegan.

Jag var en tid medlem i Miljöpartiet men blev ordentligt besviken över den högerpolitik som drevs av toppen. Det finns dock progressiva vänstermänniskor i Miljöpartiet, och i vissa frågor behöver vi därför vara öppna för samarbete. Efter det har jag alltid röstat på Vänsterpartiet, och har aldrig behövt se mig om. Jag blev dock medlem först efter valet 2010, då stämningen i min psykologklass var minst sagt frustrerad. Jag blev aktiv hösten 2015.

Finns det några politiska frågor du brinner extra mycket för? Berätta varför dessa är så viktiga för dig.

Miljöfrågorna generellt (OBS mer än klimatet) borde enligt mig ligga som ett filter över alla frågor som vi diskuterar som samhälle, liksom allmänt förebyggande arbete. Eftersom klimatfrågan hela tiden hamnar i skymundan finns det mycket för oss att göra. Forskare som uttalar sig skarpt om riskerna med att bara fortsätta finns det gott om, men av någon anledning vågar politiken inte vara lika tydliga i sina beslut. Vad ska vi med vetenskapen i allmänhet och våra lärosäten i synnerhet till, om vi inte anpassar våra beslut efter deras slutsatser?

Förmodligen inte utan anledningen är det nog främst i diverse miljöfrågor som populismen riskerar dyka upp. Utmaningarna på miljöområdet kräver egentligen att vi förändrar vår livsstil. Det är en tung ordination, varför de flesta människor, oavsett skolning, gärna argumenterar för möjligheten att vi bara behöver göra vissa smärre justeringar. Se på C, som nu påstår att vi kan flyga mer, trots att vi inte är i närheten av en lösning. Det finns tyvärr ingenting som tyder på att en sådan position är realistisk.

Men bara för att det är lätt att förstå oron/ilskan över att inte få fortsätta ägna sig åt viss bekvämlighet kan vi inte direkt lägga oss, som de flesta politiker faktiskt gör. Kanske är samtalen svåra att föra? Kanske vill vi själva fortsätta äta kött, köra bil och flyga till New York? Människor talar ofta känslomässigt istället för intellektuellt när frågor berör något som de uppfattar som deras basala rättighet. Känslor är viktiga, men när långsiktiga faror lurar, behöver vi oftare vara intellektuella. Det är endast med den förmågan som vi kan lösa komplexa frågor. Vi behöver lyssna till känslorna, och sen kroka arm med intellektet.

Politikens utmaning är alltså att våga stå kvar vid en obekväm position, som tar ställning för långsiktigheten. Vi vet att socker och chips förstör vår hälsa, samtidigt tar det tid. Ibland lång tid. Människans hjärna har inte utvecklats för att fatta beslut idag som gynnar oss om femtio år, eller nästa generation. Om politiken verkligen ska ta ansvar för helheten, och även framtiden, behöver den kunna underlätta för medborgarna att fatta långsiktigt goda beslut, och motverka eller helt förhindra långsiktigt dåliga beslut.

Vilka frågor i regionpolitiken tycker du är mest intressanta? Berätta vad det är som får hjärtat att bulta?

Det är mycket som upprör och som kan göras bättre i sjukvården. Det är beklagligt att hyrpersonal tillåts dränera systemet på skattepengar, men givetvis även de privata aktörer som främst vill sko sig, och först i andra hand driver kvalitetsfrågor.

Eftersom arbetsplatserna enligt mig i första hand behöver ha en god samarbetskultur, där man stödjer varandra i utvecklingen av ens professionella roll, tror jag att vi som arbetsköpare behöver fokusera mer på att göra arbetsplatserna mer attraktiva, istället för att köpa vissa fackförbunds ensidiga fokus på lönehöjningar. Det är uppenbart att vissa grupper har förbisetts de senaste åren, och vi ska tala löner. Men om vi en vecka talar sjuksköterskelöner, så lämnar vi undersköterskorna missnöjda, då behöver vi slå ner en ny mullvad (referens till Whack-a-mole) veckan därpå. Det är ohållbart att arbeta med tillfälliga kampanjer, istället för stabilitet och kontinuitet.

Kollektivtrafiken är ytterligare en fråga som berör, inte bara för att jag hela mitt vuxna liv alltid använt mig av den, och ofta upplevt bristerna. Ett flertal resurs-, miljö- och hälsoaspekter finns dolda i detta politiska område. Minskad massbilism ger bättre luft och mindre buller, och därmed bättre hälsa, men också mer utrymme att mötas på och bygga bostäder på. Men att bara plocka bort bilen från människor är inte lösningen. Jag tror på att öppna dörrar först, innan vi måste stänga den oönskade. Politiken har alltför länge bortsett från regional tågtrafik som en möjlig lösning på den förstörande massbilismen. Utbyggd och avgiftsfri regionaltrafik är enligt mig ett rimligt framtida mål, för att människor ska ta sig mellan städerna utan bil. Incitamenten att ställa bilen idag är på tok för dåliga. Trånga, dyra och få tåg, som inte ens alltid går. Vi kan inte vädja till människors möjlighet att stå ut hur länge som helst.

Vad tycker du gör Vänsterpartiet särskilt bra i regionvalet?

Att vi verkar för en bättre och billigare kollektivtrafik. Att vi alltid värnar om anledningen till att driva hälso- och sjukvård framför huruvida det är något vi eller någon enskild kan tjäna på ekonomiskt. Att vi generellt har en sund inställning till offentliga verksamheter, som syftar till att jämna ut både tillfälliga och mer permanenta ojämlikheter mellan människor. Jag ser Vänsterpartiet som en garant för att den utsattes röst alltid lyssnas till.

Vi avslutar med att ta några snabba sidospår:

  • Min politiska förebild: Ingen. Jag föredrar att vi alla strävar efter att vara de bästa förebilderna för andra och imorgon. Om vi gräver fram förebilder har de oftast värderingar i linje med sin tids utmaningar. Det finns då en risk att vi inte är progressiva.
  • Favoritläsning: Yuval Noah Harari, både Sapiens och Homo Deus (som jag läser för tillfället). Det är befriande att läsa en så dräpande kritik av mänsklighetens amoraliska utveckling.
  • Favoritfilm och TV-serie: Helst av allt något cyniskt. Monty Python håller faktiskt fortfarande, men mer moderna försök till absurdism kan vara underhållande. Svenska Grotesco gjorde en genial säsong nu senast, och amerikanska Arrested development är ofta roligt, även om vissa skämt är svåra att förstå för en svensk. Filmen Sideways är fortfarande fantastiskt rolig.
  • Favoritmusik: Väldigt blandat, men gärna något lugnt, för att motverka ett kaotiskt inre.
  • Vad lyssnar du på av radio eller poddar? Båda. Nästan uteslutande P1 på radio. Pod: Lilla drevet och Det politiska spelet.
  • Vad gör du på fritiden? Är mest med familjen, men behöver lägga en del tid på sonens förskola (föräldrakooperativ). Försöker springa och styrketräna en del.

 Kan du berätta något om dig som inte många vet?

Svår fråga. Att jag är temperamentsfull, kanske. På mitt förra arbete fick jag mycket feedback, och någon – som jag arbetat ganska nära – frågade ”är du alltid så här lugn?”. Jag blev aningen chockad, för jag uppfattar inte mig själv som lugn. Vissa oprofessionella kolleger skäller jag gärna ut, men de som jag fortfarande ”bearbetar” har nog bara sett den inkännande, intellektuella Jesper, och då kan jag förstå att man uppfattar mig som kontrollerad. Men som förmodligen alla andra kämpar jag för att undvika att framstå som värdelös, och förhoppningsvis också att undvika att faktiskt vara det.

Dela den här sidan:

Kopiera länk