Två röda hjärtan som brinner för funktionsrätt
I valrörelsen har plötsligt alla partier börjat prata LSS- och funktionsrättsfrågor. Det är lite sorgligt eftersom två regeringar under tio års tid har låtit LSS urholkas och försämras. Vi har tagit tempen på våra två toppkandidater i valet, Eva Olofsson och Jan Alexandersson, om den här viktiga frågan.
Först några fakta: I juli 2018 har 14.522 personer personlig assistans från Försäkringskassan. Det är 1657 färre än i oktober 2015. I Juni 2017 fick nästan 9 av 10 som sökte assistans avslag.
Eva och Jan, ni träffar funkisrörelsens organisationer ofta. Kan ni berätta om ert engagemang i funktionsrättsfrågor?
Eva: För mig är det självklart att människor med funktionsnedsättning skall ha samma rättigheter till hälsa, jobb, kunna klara skolan och ha ett aktivt socialt liv. Jag lärde mig mycket som ansvarigt Kommunalråd i Göteborg för funktionsrättsfrågor och träffade många av de drivande funktionrättsorganisationerna och aktivisterna när jag under åtta år drev frågorna i riksdagen.
Jan: Som pappa till en son född med funktionsnedsättning så lever jag med de förutsättningar som det innebär att ständigt leva i en oro om att den rättvisereform LSS innebär ska förändras så att förutsättningarna att få leva ett bra liv inskränks. Mitt engagemang i funktionshinderrörelsen – RBU/HSO, som startade när vår son föddes, ledde så småningom fram till min politiska gärning där jag fått möjligheten att jobba med dessa frågor i olika sammanhang.
Vad tycker ni om hur tillämpningen av LSS utvecklats?
Eva. Det är en skam att många förlorat sin assistans och att endast runt 1 av 10 som söker får den beviljad idag. Dessutom började alla domar som inskränkte assistansen komma redan 2009 medan den borgerliga regeringen utredde och såg på utan att göra något. Den nuvarande regeringen skärpte kraven på neddragningar i regleringsbrevet till Försäkringskassan och i direktiven till LSS-utredningen. Nu har direktiven ändrats. Men det ändrar inte att mycket färre nu har assistans. Vi måste skärpa lagen så att LSS intentioner om rätten att leva som andra åter blir verklighet och de som förlorat assistansen återfår den och att barn ska ha rätten att växa upp i sin familj. Självklart har ett välfärdsland som Sverige råd med detta.
Jan: LSS är en rättvisereform så om vi tror på ett samhälle för alla då måste vi också skapa förutsättning för alla även om man är född med en funktionsnedsättning. Det handlar om jämlikhet och rättvisa! Det är ovärdigt som det är idag.
Vilken är den viktigaste funkisfrågan i regionen?
Eva: För mig är jämlik hälsa den viktigaste frågan. Att t.ex. människor med utvecklingsstörning har högre dödlighet i cancer är oacceptabelt. Sjukvården behöver bli bättre när det gäller kunskap, bemötande och att anpassa vården när de gäller olika funktionsnedsättningar.
Jan: Hälsa påverkas av livsvillkor som utbildning, arbete, inkomst och delaktighet. Vi vill inrätta en regional samordnare för att hjälpa fler att få ett sammanhang och ett jobb att gå till. I livsvillkoren ligger också samverkan mellan regionen och funktionshinderrörelsen för att skapa bättre förutsättningar till att underlätta i vardagen.
Finns det något annat ni vill tillägga?
Jan: Nu pratar alla alliansens partier funktionsrätt som ett sätt att kritisera nuvarande regering. Men funktionsrätt är en daglig kamp, inte bara nåt att prata om när det är valrörelse. Jag är stolt över den kamp som vår riksdagsledamot Maj Karlsson fört under den senaste mandatperioden.
Eva: Det är dags att regionen tar fram en handlingsplan med åtgärder för hur skillnader i hälsa för barn, kvinnor och män med funktionsnedsättning kan minskas. Vi kan inte acceptera så stora hälsoskillnader som vi ser idag.
